månadsarkiv: januari 2013

Livet är ingen tävling

Det finns flera olika mått på hur viktig du är på nätet. Ett heter Klout och det är skrivet mycket om detta hos många redan, bland annat hos Deeped. Läs och tyck till. Det finns anledning att ta detta på allvar.

Men en sak är lika viktig: det finns ingen tävling i att få högst Klout. Den som har högst Klout vinner inte. Inte något.

Livet handlar i extremt liten del om att tävla. Möjligen mot sig själv, men sällan mot andra.

Jag läste i vintras en bok med titeln “Blue Oceans” – en strategibok om hur man som företag ska undvika de röda haven, där hajarna slåss om ett litet, begränsat byte. Och där de i värsta fall slåss mot varandra. Bättre då att simma till “blue oceans”, där man är själv om byte och om utrymme.

Jag tror den tanken går att driva vidare till att också omfatta din egen karriär, din roll i samhället.

Genom att identiifera vad du vill vara bra på, det du vill stå för kommer du inte att behöva bry dig om spelreglerna och hur dina “konkurrenter” har definierat spelplanen.

Klout har bestämt vad som är viktigt, och vägt samman Facebook, Twitter, Foursquare och många andra digitala tjänster. Det kan ge en vägledning för den som själv vill utforska andra, som letar utan några andra instrument.

Men för dig själv måste det finnas andra vägval, andra saker som är viktigare.

Visst ger det frihet om du har lite mer pengar – ett annat ganska vedertaget mått på “framgång”. Och visst ska vi hjälpa våra barn att få vettiga betyg i skolan.

Men varken pengar, höga betyg eller Klout är ett bra mått på hur du själv lyckas mot dina egna mål.

Tävla aldrig mot andra. Se bara till att du hittar verktyg så att du når dina egna mål. Det är extra viktigt om du råkar vara ensam som springer mot just det målet.

Globaliseringen ändrar mer än vi tror

På tv-nyheterna igår rapporterades att parisbor var upprörda över att Starbucks ville etablera sig på ett av de mer parisiska kvarteren, vid Montmartre och Place du Tertre. Det skulle förstöra det typiskt parisiska. Det vore väl bättre om det etablerades en typisk fransk bistro eller något kafé, tycker några.

Globaliseringen har många ansikten. Vi köper idag produkter från hela världen, nästan oavsett var vi befinner oss. Vi förväntar oss att hitta jordgubbar eller apelsiner året om i våra butiker.

Våra bilar, kylskåp, kläder, möbler består av delar från alla världsdelar. Våra företag, i synnerhet de svenska, gör affärer med andra företag var som helst. De enda relevanta kraven är att de är uppkopplade och att de kan hyfsad engelska.

Vi kan idag hitta experter och specialister på några få sekunder, om vi bara söker på Google. De kan finnas runt hörnet, men lika gärna på andra sidan jorden.

Globaliseringen har gjort vårt samhälle effektivt och snabbt. Och vi som jobbar och bevakar internetutvecklingen är inte förvånade. Jag själv är dessutom i huvudsak positiv till utvecklingen.

Men konsekvenserna är många och för med sig fler konsekvenser än bara ett enormt utbud, effektivitet och hastighet.

En sådan är engelskans framfart. Visst finns det många som tror att kinesiskan kommer att vara ett viktigt språk framöver. Och visst tycker jag att det är värdefullt att lära sig även spanska, franska, ryska och andra språk: det är en viktig dörröppnare också till kultur och människor. Men engelskan är internets språk och lär skörda en hel del offer de kommande åren. Redan idag äter sig engelskan in i vardagsspråket hos många svenskar.

Ett annat exempel är den moderna kulturen, i synnerhet musik, film och spel. Lady Gaga är en ikon överallt. Filmer lanseras givetvis överallt samtidigt, HBO och Netflix rullar ut över världen. Och spel som Call of Duty har en global publik. Youtube förmedlar detta till alla som vill ta del.

Världens storstäder ser allt mer ut som Manhattan. Jag har inte varit i Shanghai, Panama eller Nairobi, men min känsla är att framväxande städer i stora stycken liknar många andra städer, präglade mer av globala arkitekturtrender är av referenser till den egna bygden och det lokala sammanhanget.

En annan är maten och matkulturen. Det finns få restauranger i Stockholm som vågar avstå från att ha sin egen variant på hamburgaren. Sushi, pasta och pizza finns givetvis i alla världens länder, liksom McDonalds och Coca Cola.

Och så Starbucks. Snart även i Montmartre.

På ytan tror jag att vår värld blir allt mer homogen, global och med tunga, internationella varumärken – lika överallt, över hela världen. Vi åker till Rom för att se Colloseum, shoppingen har vi lika väl hemma vid datorn eller i Täby Centrum.

Men allt blir inte lika. Dels kommer geografi och klimat att kräva olika lösningar på olika platser.

Dels kommer vi att hitta våra nischer och de större variationerna på andra ställen än i geografin. På nätet kommer vi att kunna bygga nya gemenskaper, skapa de unika, små och specialiserade produkterna och tjänsterna.

Vi blir mindre beroende av geografin, också för att upprätthålla vårt behov av variation och specialisering.

Microsoft – fortsatt att räkna med

En av dagens aktiviteter bestod i en genomgång av nya Office 365 tillsammans med en av Microsofts representanter. Jag ska de kommande dagarna testa själva systemet och upplägget lite mer ingående.

Men redan nu vågar jag mig på en spaning runt just Office, Windows och Microsoft.

Vi vet ju att Apple drivit stora delar av teknikutvecklingen, i synnerhet det som ligger nära användaren, de senaste åren. Allt från gränssnitt, affärsmodeller och mobilitet har drivits på när Apple lanserat tjänster som IOS, Appstore och Iphone/Ipad.

Och vi vet att Google i många andra avseenden satt standarden och nivån för våra webbtjänster, sin enorma kreativitet och sin öppenhet för nytänkande.

Båda dessa bolag, Apple och Google, har drivit de mest spännande projekten inom teknik och online de senaste åren.

Idag är Apple och Google två enorma maktfaktorer för alla, inklusive alla företag. De som trodde att de hade ordning och reda på sina system – ofta från Microsoft – fick inse att de blev sönderskjutna underifrån, av sina egna medarbetare och inte minst sina egna chefer i företagsledningen. Begreppet “Bring Your Own Device”, BYOD, är ingen trend som någon IT-chef har tänkt ut. Det är en kapitulation inför ett fullbordat faktum. En “katastrof” (om jag får gissa vad många IT-chefer tänker), som måste få ett namn och mötas med en plan.

Den utvecklingen har givetvis drivit på även Microsofts arbete. Microsoft har varit och är fortfarande enormt inflytelserikt på svenska IT-avdelningar och på svenska företag. Så när de nu lägger om kursen, i vissa avseenden ganska dramatiskt, kommer det att även få stora konsekvenser för landets IT-chefer.

Nya Windows och nu nya Office 365 bygger på flera komponenter som möter och utmanar Apples och Googles. Tjänster i molnet, gränssnitt som bygger på touch, ett antal mycket kompetenta smarta mobiltelefoner och inte minst affärsmodeller som är hämtade från onlinevärlden gör att Microsoft i många avseenden har tänkt om och lämnat sina gamla mönster.

Kombinera detta med den kraft som fortfarande finns på svenska företags IT-avdelningar, där teknik och arbetssätt kan pumpas ut och där det finns betydande resurser för att sätta verktyg i händerna på medarbetarna, så uppstår en kraft jag tror blir betydande.

Jag är orolig för att jag själv är präglad av min långvariga tid på Computer Sweden. Jag kan ha en övertro på Microsofts förmåga. Men Microsoft har vid flera andra tillfällen visat på förmåga att möta hot med nytänkande och visioner som fått dem på fötter igen.

Jag vet inte hur det kommer att gå. Jag tror dock att det är på tok för tidigt att räkna ut Microsoft, Office och Windows-miljön i det här läget.

Maslows digitala behovstrappa

Vad behöver man för att överleva i det nya digitala samhället? Det kan givetvis vara olika, men från min horisont finns det två saker som krävs:

För det första: ett öppet sinne, en nyfikenhet och en vilja att lära och att ändra sig.

För det andra: en uppsättning tjänster och verktyg.

Här är min lista – en sorts Maslows behovstrappa för oss digitala – över de viktigaste stegen för att klara sig i vardagen.

  • Prio 1. En webbläsare. Alla måste börja med att koppla upp sig – annars går inget. Det kan vara en gammal pc med Windows 95, en läsplatta som du lånat eller senaste Macen med retina-skärm. Men du bör ha tillgång till den regelbundet. Och det blir lättare om du kan anpassa den till dina egna vanor och behov.
  • Prio 2. En bra mejlklient. Trots att mejlen dömts ut av många under lång tid är det omöjligt att klara sig utan en bra brevlåda. Gmail är ett bra exempel, men det finns givetvis många andra. Se till att du har mejlen på en webbtjänst, så att du kan komma åt den överallt.
  • Prio 3. En smart mobiltelefon. Du behöver en telefon som klarar av att surfa, som har tillgång till din position (gps) och som har en kamera. Alla andra mobiltelefoner kan i praktiken kvitta. Iphone, Android eller Windows Phone duger alla lika bra som steg in i det digitala livet.
  • Prio 4. Ett Facebook-konto. Det kan givetvis ändras, men i dagsläget är Facebook extremt viktigt för att förstå världen och att vara en del av det digitala. Har du inget Facebook-konto kommer du aldrig att förstå 2013 på allvar. Lika lite som du förstod 2012.
  • Prio 5. En bra bild-tjänst. Instagram känns naturligt att börja med, med tanke på de sociala funktionerna och de många användarna. Men Flickr kan funka och det finns även många andra spännande foto- och filmtjänster.
  • Prio 6. Ett Twitter-konto. För vissa kommer kanske Twitter högre upp, för vissa känns det väldigt avlägset. Men Twitter är en institution som det är svårt att undvika om du vill vara en del av det digitala samtalet. Och har du aldrig testat Twitter kommer du heller inte att förstå den förändring av språk och kommunikation som drivs av Twitteranvändningen just nu.

Efter detta kommer vägvalen och det stora utbudet. Efter ovanstående obligatoriska komponenter behöver du ha någon sorts uppfattning, men inte nödvändigtvis en nära relation till, bland annat detta:

  • Google+
  • Spelappar (Wordfeud typ)
  • Incheckingstjänster (Foursquare typ)
  • Träningsappar (Runkeeper typ)
  • Musiktjänster (Spotify typ)
  • Linked In
  • Evernote
  • RSS-läsare (Google Reader typ)

Det viktigaste är att du ser till att webben, de digitala tjänsterna blir något som får dig att göra ditt jobb bättre, som gör det lättare för dig att nå dina mål. Det får aldrig bli ett självändamål.

Min kalender

Jag tror på öppenhet. Har ganska lite att dölja. Men givetvis en del som är privat och ännu mer som är helt ointressant.

Under ganska lång tid har jag valt att ha min privata kalender öppen för kollegorna på jobbet – och i praktiken för vem som helst på nätet. För ganska länge sedan skickade jag ut länken till kalendern på Twitter och Facebook.

Nu ligger den även här på bloggen.

Det är fortsatt ett experiment. I min kalender finns en hel del ledtrådar till vad som komma skall. En hel del detaljer om livet som redaktör. En hel det om livet som “Magnus Höij”. Och garanterat en hel del som är totalt ointressant.

Jag kommer att vara noga med allt som har med källskydd att göra, allt som ligger i det journalistiska uppdraget ska skötas med samma professionalitet som tidigare. Om du av någon anledning är oroad för att din egen integritet äventyras (eller bara tycker att det är en dålig idé) så hör av dig. Jag lyssnar.

Glädjen i att få jobba

Lördag morgon. Sovmorgon om man vill. Inget planerat – mer än kanske lite skidåkning för egen del.

Låter ju inte helt fel. Och både kroppen och huvudet måste få vila ibland, få varva ner.

Återkommande dyker det upp personer i min närhet (läs Facebook) som söker ett liv, där jobbet står för en mindre och kanske mer otvungen del av ekvationen. Där utrymmet för fritid och icke arbetsrelaterat blir viktigare.

Det är lätt att känna en sympati för den tanken. Och jag ser själv fram emot semestrar ibland, efter vilan, efter eftertanken och det oplanerade.

Men lika mycket som jag tror att vi behöver vila tror jag att vi mår bra av att vara aktiva, att göra saker och att få bidra.

Därför är jag egentligen övertygad om att jobbet är en väldigt viktig del av inte bara sammanhang och välmående, utan för att vi ska vara lyckliga.

De som har ett jobb som också sammanfaller med sina egna intressen, där de kan få kombinera sina fritidsintressen med jobbet, de tror jag har bättre förutsättningar både för balans i livet, för att ha roligt på jobbet och för att göra ett bättre jobb.

Jag tror vi framöver – återkommer till detta – kommer att få se allt fler entreprenörer och att allt fler av oss behöver bygga egna projekt. Och jag ser fram emot den dagen, då allt fler ser jobbet som en del av självförverkligandet.

Egentligen är jag övertygad om att många redan gör det. Det är kanske två andra saker jag hoppas mer på.

Dels att vi i “debatten” (vad nu det är) lyfter fram glädjen i jobbet, inte bara tvånget och nödvändigheten. Det görs redan, men vi behöver lyfta fram det ännu mer. Både av politiker, av fackföreningar, i tidningar av olika slag och kring köksborden runt om i landet.

Dels att de som idag har arbeten som inte är en del av deras eget livsprojekt, där de går till jobbet mer för att de måste och mindre för att de vill, att de hittar vägar för att bryta det mönstret. Det lär inte gå för alla, men jag är övertygad om att vi är många fler som skulle må bra av att kombinera det vi själva brinner för med det vi också kan bygga en affär av, som vi kan leva av. Och jag är övertygad om att det är möjligt för betydligt fler än idag.

Jag har ett klistermärke på min dator på jobbet med texten: “Thank God it’s Monday”. Dels för att jag tycker om vardagen, tycker om jobbet. Men också för att uppmana andra att se glädjen i arbetsveckan. Det är ett litet, men kanske ändå inte obetydligt, bidrag till att få fler att bli glada när de på måndag morgon ser ytterligare 40 timmar av hårt arbete framför sig.

Sociala medier som bransch?

Jag har arbetat länge nog med de sociala medierna för att känna till en hel del, känna ganska många och tror mig ha viss överblick över vad begreppet “sociala medier” står för.

Och utan tvekan är de sociala medierna – nästan oavsett hur vi definierar dem – en otroligt spännande rörelse, med stor kraft att ändra och stöpa om.

Ibland hör jag dock de som pratar om “sociala medier” som en egen bransch. De tror jag är fel ute.

Det finns förvisso mycket som förenar oss som jobbar med Twitter, Facebook eller bloggar. Och det finns gott om skäl för oss att mötas, för att diskutera, byta erfarenheter och utvecklas. Min tidning Internetworld och våra event Webbdagarna är såklart exempel på detta.

Men lika sant är att vi omsätter våra domänkunskaper om modern kommunikation i en mängd olika branscher – inom offentlig sektor, inom fordonsindustrin, inom verkstadsindustirn, inom spelbranschen eller någon annan “klassisk” bransch.

Sedan finns ju såklart alla konsulter, som bara ägnar sig åt att hjälpa sina kunder att bli bättre. Det är givetvis en bransch, och räknar vi de som specialiserat sig på sociala medier finns det kanske en liten grund för att prata om en liten bransch med folk med speciellt fokus på de sociala medierna. Men det är som sagt få som är så nischade.

Det finns flera skäl att vara försiktig i att prata om bransch för oss som jobbar med och brinner för de sociala medierna:

  1. Sociala medier handlar om så väldigt mycket mer än bara några tekniska plattformar. Och det liknar mer än rörelse, en filosofi, än en uppsättning arbetsverktyg.
  2. Att definiera en ny bransch riskerar att skapa ett vi-dem-förhållande: vi som jobbar med de sociala medierna och ni som inte gör det. Det är direkt kontraproduktivt för den större uppgiften som i alla fall jag tror på: en mer transparent och öppet näringsliv och samhälle.
  3. Sociala medier rör alla branscher. Ingen undantagen.

 

Tidsplanering och måluppfyllnad

Jag älskar att strukturera, men hatar som regel att vara en slav under strukturer.

I mina ambitioner att komma längre än bara att hantera vardagen (jag har ju bland annat satt upp tre tydliga mål för året) känner jag att snart en av tolv månader är förbrukade och mest ägnade åt att bygga upp frustration över att så lite blivit gjort.

Så nu är det dags att tänka göra något tydligt åt saken, att börja styra sin tid ännu hårdare och att låta det få konsekvenser på annat.

Här är mina fyra strategier för att nå lite längre än jag skulle gjort om bara vardagslunken och kollegorna fick styra.

  1. Planera in tid. Jag har nu avsatt två timmar i veckan (fredag eftermiddag) åt mina projekt. Inte jättemycket, men å andra sidan en bra start och förhoppningsvis något som räcker till att komma igång, skapa struktur och ge svar på vilka större initiativ som krävs.
  2. Lämna skrivbordet. Kanske till och med lämna kontoret. I synnerhet under de två timmar jag ska göra annat än bara sköta vardagens sysslor. Komma ur synfältet för mina kollegor för en stund.
  3. Delegera. Och göra “att-inte-göra”-listor. Att sluta göra saker är minst lika viktigt som att göra saker. Återkommer i morgon till min “att-inte-göra”-lista.
  4. Prata om det. Genom att bygga upp ett tryck på mig själv, genom att jag publikt pratar om mina mål och ambitioner, hoppas jag att jag stärker mitt självförtroende och håller i, inte ger upp.

Att det sedan kommer att krävas struktur inom ramen för mina nya projekt är lika uppenbart. Och hur jag ska kunna ändra mitt motstånd mot att leva under mina egna strukturer.

Det är dock två helt andra blogginlägg.

Ordet mot bilden

Som journalist är det lätt att tänka att det huvudsakliga verktyget är en artikel, en skriven text. Så tänker jag, så tänker nog många som tänker på journalister.

Sedan vet vi att en grupp av journalisterna jobbar med ljud och bild: i synnerhet de som jobbar med tv och radio. Men det är ändå en liten delmängd av det stora journalistkollektivet.

Och vi vet att begreppet “bildjournalistik” har blivit allt viktigare, inte bara för kvällspressen, utan för alla tidningar och alla mediekanaler.

Men ordet är fortsatt väldigt starkt. Inte bara för oss journalister utan för alla som jobbar med kommunikation. Det kan man lätt inse när man tänker på hur viktig Google är och hur beroende denna sökmotor är av det skrivna ordet och av språket.

Vi på Internetworld utforskar eventen som en journalistisk produkt, där vi givetvis jobbar med språk och ord, men lika mycket med andra uttryckssätt, som video, bilder, ljud och “upplevelser” som en del av berättelsen.

När vi nu på Webbdagarna i mars i Stockholm har tema “Rörligt” är det ett tidens tecken: video och rörligt material blir bara viktigare och viktigare. Och som Bambusers grundare Måns Adler påpekade när vi träffades häromdagen: när våra ungdomar nu växer upp med en videokamera i handen – lika viktig som pennan – kanske vi kan komma att uttrycka oss ännu bättre också med rörligt material istället för att skriva ner våra tankar.

Men Måns Adler poängterade samtidigt: det skrivna ordet glider så lätt in i våra sinnen. Video kräver vår uppmärksamhet och vår tid så väldigt mycket mer av oss för att tillgodogöra oss informationen.

Jag tror ändå att diskussionen om hur vi kommer att uttrycka oss, med ordet eller med bilden, är spännande att utforska mer framöver. Vilka möjligheter bär bilden som ordet inte har? Vad går vi miste om när (eller möjligen om) vi inte längre läser längre texter och böcker? Den diskussionen tror jag vi också kommer att få återkomma till på våra event och i våra tidningar.

Kanske just därför kändes det som extra relevant att just i år haka på min frilanskollega Fredrik Wass upprop om att blogga 100 dagar i rad. Ett enormt projekt för mig själv, som gärna skriver längre och gärna inte om detaljer i livet, utan om de mer abstrakta frågorna. Och som varit väldigt långt ifrån att blogga med högre tempo en någon gång i veckan. Men jag ska ge det en chans.

Kanske just för att sätta ordet och det skrivna i fokus, också för mig själv. Jag är orolig för att komma för långt från texterna och från skrivandet. Kanske borde jag inte vara så orolig. Men jag ser ändå fram emot att skriva lite mer.

För att klara 100 bidrag lär det bli mer än bara filosofi och djupare tankar. Det lär behövas en hel del annat, kortare också. Men jag tror på tanken: för att lyckas med något riktigt bra måste man göra mycket på vägen. I bästa fall kanske detta ger mig en grund för fler, nya spännande saker.

Och om inte annat blir det ett bra sätt att få upp farten på fingrarna över tangentbordet igen.

Slipa på mina presentations-förmågor

Jag är van vid att vara moderator och konferencier. Och att hålla i rundabordssamtal. Kort och gott: jag är bra på att låta andra prata och att se till att paketeringen är bra.

Men jag tror också att jag kan göra mer som föredragshållare. Nu har jag återigen tackat ja till att vara talare på ett event för jurister. Det är en bra grupp människor, en bra avsändare. Jag är van vid att stå på scenen. Och jag vet att jag har en hel del bra att säga till just denna målgrupp.

Ändå känner jag ganska djupt inne att jag måste lägga lite extra kraft bakom denna presentation. Nu måste jag se till att inte bara köra på rutin. Och jag vet att det krävs två saker: ett bra scope för presentationen och att jag kryddar den med underhållning och skratt.

Båda dessa kräver eftertanke. Scopet bygger på dramataurgi, på en bra berättelse, på en bra början, ett bra slut och på några punkter som man vill att publiken ska minnas. Detta måste bottna i viktiga och angelägna frågor. Men det vet jag ju att jag lätt kan bygga ihop något kring.

Underhållningsvärdet kräver minst lika mycket. Anekdoter, roliga och relevanta historier och lagom fyndiga one-liners eller bilder krävs för att hålla tempo, på att man kan brodera ut lagom mycket från sin grundhistoria. Även här tror jag inte att jobbet är omöjligt, men kräver förberedelser.

Jag har sett på tok för många dåliga föredrag, men också åtskilliga som varit lysande. Det har lärt mig att känna igen vad som funkar och vad som inte funkar. Men att omsätta det i något som ger mig själv riktigt grymma betyg är en helt annan sak. Men nu börjar den resan.

Nu eller aldrig.