USAs mjuka makt har haft ett enormt inflytande världen över. Donald Trump gillar helt andra typer av makt: den hårda.

Mycket har sagts om utvecklingen i USA, och mer behövs för att bringa reda i all galenskap som sker på andra sidan Atlanten.

Det finns många saker som slår mig – ofta med häpnad – men ett övergripande perspektiv är hur ledarskapet i USA ser på makt: power. 

USA har under många år haft ett enormt inflytande i världen, både i Europa, men även på många andra håll. Detta inflytande har i vissa fall byggt på USAs militära kapacitet. Oftare har det byggt på USAs ekonomiska inflytande, där både företag och dollarns ställning bidragit stort.

Men kanske mest inflytande har USA haft kulturellt. Det engelska språket är idag ett världsspråk som alla förhåller sig till. Amerikansk musik, tv-serier och filmer är omöjliga att bortse från om man vill förstå världen. I gränslandet mellan teknik och kultur finns Google, Meta/Facebook, Apple och Amazon, som på olika sätt format vårt sätt att leva. 

Själv har jag också uppskattat mycket av just den kultur som ofta hämtat inspiration, fått näring och sedan utvecklats i USA. Jag har varit på besök i USA otaliga gånger, både på kusterna, men även i delstaterna långt från de liberala storstäderna. Jag har köpt massor av LP- och CD-skivor med amerikanska artister och tillbringat oändliga timmar framför tv-skärm och datorskärm utforskande Netflix, HBO och Youtube.  

Min bedömning är att USAs största styrka inte varit den hårda, även om den militära kraften varit enorm. USAs påverkan på världen i ännu större grad har präglats av den mjuka makten: kulturen. 

Just nu håller verkar USA satsa hela sin kraft på den “hårda” makten, “hard power”. Donald Trump och hans anhang verkar tro att den med hårdast nypor, tuffaste vapnen och elakaste inläggen vinner. Det är tron på att militärmakt trumfar den kulturella makten. 

Jag tror tvärt om. Och därför tror jag också att USAs kulturella inflytande kommer att eroderas. 

Visst: engelskan är en enorm tillgång för oss alla som rör oss över kulturella gränser. Och USA kommer förhoppningsvis att fortsätta att producera kvalitetsserier och bra musik länge än. Facebook försvinner inte över en natt, än mindre våra Iphones. 

Men attackerna på de amerikanska universiteten är bara ett av många exempel på hur presidenten i USA ger sig på de institutioner som under många år byggt USAs kulturella, mjuka inflytande. Samma sak med den oberoende journalistiken.

De stängda gränserna kväver också kreativitet och innovation. 

Och inte minst den aversion som europeer över lag känner just nu för utvecklingen i USA leder till att man – vi – jag söker oss till nya sammanhang där traditionella värderingar fortfarande håller. 

När USA beter sig som en mobbare mot sina vänner i världen kommer världen självfallet andra att söka nya vänner och därmed också bygga nya kulturer, forma nya idéer. Men nu utan det amerikanska narrativet.

USA har varit en supermakt på flera plan: militärt, ekonomiskt och kulturellt. Jag tror att man just nu håller på att bli svagare i alla dessa dimensioner.

Många är intresserade av att sitta i en bolagsstyrelse. Ett utmärkt sätt att bygga kunskap och erfarenhet är att engagera sig i någon av de styrelser som många gånger skriker efter folk: föreningar och andra ideella organisationer.

Jag har förmånen att vara aktiv i Styrelseakademien, en ideell förening som vill stärka rollen som för “styrelsearbetare”, både ordföranden, ledamöter och valberedning. 

Många är aktiva i Styrelseakademien och går på föreningens attraktiva kurser för att de själv vill sitta i en styrelse. Det är klokt: styrelser av alla slag vinner på att ta in extern kompetens, i synnerhet om företaget vill utvecklas och växa. Och genom utbildning i styrelsearbete blir du bättre förberedd för ansvaret och möjligheterna. Det är också ett forum där kompetens och erfarenhet kan tas till vara.

Men hur gör man för att stärka sin möjlighet att bli styrelseledamot, utöver att vara medlem i Styrelseakademien och ta del av utbildningarna? 

Det finns ett väldigt enkelt och samtidigt svar: genom att engagera dig i en styrelse!

Det finns nämligen väldigt många som behöver aktiva och engagerade styrelseledamöter: våra föreningar! Allt från idrottsklubbar, bostadsrättsföreningar, kyrkor, föräldraföreningar och mycket annat. Såklart oavlönat, kanske lite tidskrävande i perioder, ibland lite utsatt. Men det finns massor av skäl att ändå engagera dig. 

För det första gör du en insats för samhället, i både det stora och lilla. Idrottsföreningen är beroende av ideella insatser, så att barn och ungdomar kan få idrotta. Kyrkan behöver kassörer och sekreterare, så att verksamheten kan få utvecklas. Och bostadsrättsföreningen bygger på att de boende tar eget ansvar för underhåll och förvaltning. Meningsfulla uppgifter gör även ditt liv meningsfullt. 

För det andra lär du dig en massa. Allt från mötesformalia och bokslut till diplomati och retorik. Visst går det att lära sig massor i skolbänken, men det ska inte underskattas att lära sig genom att göra saker: ett protokoll i taget, ett årsmöte åt gången. Den praktiska erfarenheten bygger även trygghet när du engagerar dig i andra sammanhang, både i och utanför styrelserummet. 

För det tredje bygger du upp ditt styrelse-CV, så att du kan visa upp för andra att du har en styrelseerfarenhet. Visst är det skillnad på att sitta i en börsbolags styrelse och att vara kassör i Smalångers BK. Men det visar att du gärna hugger i, att du hellre tackar ja än tackar nej. 

Vill du öka chanserna att sitta i en bolagsstyrelse? I så fall rekommenderar jag att du sätter dig i styrelsen för den lokala fiskevårdsområdesföreningen. Eller i styrelsen för bostadsrättsföreningen. Eller räcker upp handen när Rotary vill ha aktiva till styrelsearbetet nästa år. 

Du vinner på det. Samhället vinner på det. Och på sikt kanske det även ökar dina chanser att få fler och ännu mer utvecklande styrelseuppdrag.

Sverige måste försvaras. Både från stridsvagnar och missiler. Men också från trollfabriker och desinformation. Det kräver en ökad satsning på utbildningssystemet, inte minst universiteten.

Ministern för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin, klev fram i rampljuset på Folk & Försvar för ett drygt år sedan, när han 2024 blev näranog rikskänd med orden: 

”Många har sagt det före mig, men låt mig göra det med ämbetets kraft, mindre inlindat och med en osminkad tydlighet: det kan bli krig i Sverige.”

Hoten mot Sverige är påtagliga och reella. Givetvis finns ett militärt hot, men redan här och nu finns det attacker mot vårt öppna samhälle, där starka krafter vill slå split och splittring hos oss, undergräva förtroendet för våra institutioner och på olika sätt skapa oreda och misstro. 

Detta hot är inte bara potentiellt – det sker här och nu. Faktakriget har redan börjat. 

Ett avgörande verktyg för att stärka samhällets motståndskraft mot yttre påverkan och desinformation är skolan: hela vägen från grundskola, gymnasium och upp till den högre utbildningen, högskolor och universitet. Ska vi vinna faktakriget måste vi rusta just detta försvar. Det är bara genom egen förmåga att tänka, ifrågasätta, analysera och tolka som vi kan stå emot desinformation och lögner.

Attackerna i USA mot utbildningssystemet, inklusive den högre utbildningen är i ljuset av detta skrämmande, men helt i linje med populismens agenda. Fakta som står i vägen för egna enkla sanningar är bara jobbiga. Detta riskerar att göra USA än svagare på flera nivåer. 

Som tur är har vi fortsatt hög tilltro till våra institutioner i Sverige, inklusive forskning och vetenskap. Det skapar ett skydd mot de värsta galenskaperna, men är självfallet inte hundraprocentigt. 

Det är framför allt inte något av Gud givet. Inte heller vi är immuna mot populismen och faktaresistensen. Även här i Sverige börjar vi se allt mer av åsikter, som tydligt driver bort från det som forskning och vetenskap visar. Titeln på Jack Werners bok från 2018 är talande: ”Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå”.  

För någon vecka sedan deltog jag i ett riksdagsseminarium om resurserna till den högre utbildningen. Allt fler söker sig till den högre utbildningen i Sverige, men resurserna urholkas hela tiden. En rapport från SULF från 2024 visar att den högre utbildningen idag har 13,2 miljarder kronor mindre att röra sig med än för ett jämförbart uppdrag 1994/95. Det är oomtvistat att resurserna för den högre utbildningen har urvattnats, vilket leder till mindre undervisningstid, mindre forskning och mindre möjlighet till samverkan med omgivande samhället. 

Parallellt med detta tilltar byråkratiseringen på våra lärosäten, där olika typer av regelverk läggs på andra och skapar ett ofta tungrott system, som står i vägen för god undervisning. 

Detta är allvarligt, på både kort och lång sikt. Utöver att vara en investering i framtidens företag och nya idéer, en satsning på framtidstro och optimism är även resurserna till universiteten och högskolorna en helt avgörande del i det ”mjuka” försvaret av Sverige, vår demokrati och tilltron till myndigheter och institutioner. Kalla det gärna för ”faktaförsvaret”. 

När vi lägger allt mer resurser på vårt militära försvar – en självklar prioritering givet omvärldsläget – behöver även det mjuka försvaret stärkas. I det är den högre utbildningen en nödvändig komponent. 

Så låt mig därför, möjligen mindre inlindat och med en osminkad tydlighet understryka: det kan bli faktaresistens i Sverige.

”We have accomplished more in 43 days than most administrations accomplished in four years or eight years, and we are just getting started.  (Applause.)  Thank you.”

Sverige är ett progressivt land – och det har givit oss en mängd fördelar. Men jag oroar mig för att många tycker att denna framskjutna position är lite jobbig – och att vi borde anstränga oss lite mindre. Det hade varit mycket olyckligt.

Debattklimatet just nu stör mig. Konfliktnivån är hög och ofta oförsonlig. Och de värsta striderna handlar om livsstilsfrågor och utspelar sig det som kallas kulturkriget: ofta en strid mellan traditionellt konservativa värderingar och mer progressiva. Det är strider om samhällets grundläggande värderingar. Internationell solidaritet, nationell sammanhållning, etik och jämställdhet är just nu hårt debatterade på sociala medier, både i Sverige och andra delar av västvärlden.

Sverige brukar ofta hamna långt upp till höger i den undersökning som kallas ”World Values Survey”. Det är ett diagram där länder (vilket väl i det här sammanhanget bör jämställas med nationella kulturer) placeras in på två axlar.

På den ena axeln mäts traditionella värden mot sekulära. Ju mer sekulärt ett samhälle ju längre upp placeras landet. På den andra axeln mäts överlevnad mot ”självförverkligande”. Länder där fokus ligger på att bara få mat på bordet hamnar till vänster, medan länder där möjligheterna till livskvalitet, tillit, personlig utveckling och individuella val hamnar till höger.

Sverige ligger alltså ofta längst upp och längst till höger. Där hamnar vi bredvid länder som Danmark, Norge, Island och Finland. Afrikanska och islamistiska länder ligger å andra sidan långt ner och långt till vänster.

Det finns flera poänger att göra kopplat till detta diagram. En uppenbar sådan poäng är att Sverige inte alls är ”lagom” som det ibland hävdas, utan i många avseenden snarast extremt i en internationell jämförelse.

Men jag vill i detta sammanhang koppla denna position uppe till höger till vår samtidsdebatt: med kulturkriget. Jag undrar om inte en avgörande fråga i denna debatt handlar om att många inte tycker att Sverige ska vara så framskjutet, att vi borde kunna vara som övriga i Europa.

För egen del är jag stolt över just denna position som Sverige skaffat sig: det är ett gott tecken på modernitet, en arbetsinsats som drivs fram genom hårt arbete av många, på kultursidor, på landets många institutioner, av tusentals eldsjälar i studiecirklar och över fikabord på åtskilliga arbetsplatser.

Framgången för Sverige är inte bara kulturell: exempelvis har även teknikkunnande och vår ingenjörstradition bidragit till landets framgång. Men på många sätt tror jag att den ideologiska kampen varit en förutsättning för den tekniska utvecklingen av samhället och näringslivet, även om det säkert lika ofta varit ett hälsosamt samspel.

Diagrammet över våra värderingar berättar varför Sverige är ett av världens bästa länder att leva i för kvinnor, för personer med olika sexuell läggning, för oliktänkande. Det går också att koppla denna position till ekonomisk framgång: överlag har länderna långt upp till höger en högre levnadsstandard än de nere till vänster.

Det finns nog samtidigt en och annan som skulle kalla den nordiska och svenska positionen för ”woke”: ett begrepp som ibland kopplas till politisk korrekthet och som fått utstå en hel del kritik på Twitter och andra sociala medier. Sveriges klimatpolitik får utstå allt mer kritik, även vår traditionella migrationspolitik får allt fler kritiker. Även jämställdhetsfrågorna kämpar i allt starkare motvind.

Det sägs idag att debatten idag präglas av populism. Så kan det vara. Men det nya debattklimatet präglas även av att många tycker att det är obekvämt eller kanske jobbigt att ständigt vara en föregångare, att behöva ligga i framkant?

Kräver det kanske lite mer av oss om vi vill befinna oss uppe i högra hörnet? Att det hade varit enklare om vi var som italienare, britter eller kanske japaner? Jag ska vara försiktig med att raljera. Det är lätt att hitta många kulturella värden i både sydeuropeiska länder som i de anglosaxiska och i länder i Asien. Många andra länder har också ekonomisk framgång och hög levnadsstandard.

Men Sverige och de övriga nordiska länderna har utan tvekan arbetat aktivt med att jobba bort fördomar, kulturellt förtryck och gamla normer som står i vägen för en klok samhällsutveckling. Det skiljer oss från många andra länder. Och det har varit bra för både individer och samhället i stort.

Jag medger gärna att vår modernitet och resan upp till högra hörnet inneburit att en del andra värden gått förlorat: synen på familjen, religionens roll och kanske respekten för auktoriteter har fått ta stryk. Det är inte helt oproblematiskt och något som såklart behöver få sin belysning. Konsekvenserna behöver hanteras. Kanske har barn åkt med badvattnet.

Men trots allt: vi har metodiskt och modigt arbetat oss fram till en position som i väldigt många avseenden ökat den individuella friheten, stärkt vår levnadsstandard och faktiskt under många år varit ett föredöme för många andra runt om i världen. Sverige är ett väldigt bra land att leva i, trots alla våra problem och de utmaningar vi står inför.

Tyvärr är försvaret för detta moderna paradigm just nu tydligt försvagat.

Vår position, som tillsammans med övriga nordiska länder är unik i världen, kanske kräver lite mer av oss som samhälle och av oss som bor här. Vi behöver anstränga oss lite extra, vara lite mer medvetna. Kanske inte alltid så enkelt, men i grunden något väldigt värdefullt och bra.

Vår unika position långt uppe till höger behöver ständigt försvaras. Nu kanske mer än någonsin.

Jobbar vi för mycket hemma och för lite på kontoret? Eller är det möjligen tvärt om? Dragkampen om var och hur vi jobbar fortsätter.

Under och efter pandemin fick alla vi som brukar jobba på kontor lära oss en ny trebokstavsförkortning: WFH. Work from Home. Hemmakontoren exploderade och fick allt bättre utrustning. Digitaliseringen kom till sin rätt, med moderna verktyg som Teams och Zoom.

Men när pandemin ligger bakom oss har kontorets roll kommit i fokus. Frågorna om hur vi ser på kontorsarbetet och hemarbetet skaver numera för många. I Svenska Dagbladets utmärkta techpodd, Tech Brief, spanade nyligen Björn Jeffery om det nya begreppet, som ersätter WFH.: RTO, Return to Office. Detta är det nya mantrat på många startups i Silicon Vally, menade Björn Jeffery, där företagen nu kräver att medarbetarna ska tillbaka till kontoret.

I en tidigare blogg resonerade jag om det nya ”kontorskontraktet”: hur vi ser på kontorets roll och på de gemensamma spelreglerna i vårt arbetsliv?

Dessa frågor är fortfarande aktuella. Jag hör många chefer och ledare som vill se sina medarbetare på kontoret mer och oftare.

Det finns de som menar att vi just nu har en dragkamp mellan å ena sidan moderna företagsledare och smarta, uppkopplade verktyg och å andra sidan gammaldags chefer och förlegade arbetsformer. De som ser det så ser också en debatt mellan de som bejakar teknisk utveckling och de som bara vill tillbaka till stämpelklocka och chefer i hörnrum.

Det finns säkert ett visst inslag av ”gammalt” mot ”nytt”, men jag är säker på att frågan rymmer många fler dimensioner. Det borde mana till eftertanke att det just nu är techbolag i San Francisco som vill få tillbaka sina medarbetare till kontoret. Dessa aktörer, trots att de borde ha goda förutsättningar att just nyttja modern teknik och vara föredömen i en digital omställning, ser alltså utmaningar med att personalen sitter på sina hemmakontor.

Jag tror att en avgörande konflikt finns mellan arbetsgivarens och chefens perspektiv och medarbetarens perspektiv.

Chefen vill bygga lag, skapa sammanhållning, se synergier – och känner ofta ansvar för sina medarbetares väl och ve. Den goda chefen vill stärka det gemensamma projektet – inte bara se till att varje medarbetare gör så gott den kan. Chefen vill se skapa ett lärande mellan olika medarbetare. Chefen vill stärka företagskulturen där alla får vara med och bidra.

Medarbetaren å andra sidan ser som regel till sitt eget bidrag. Det viktigaste är att jobbet blir gjort – inte var och när. Den ökade flexibiliteten har gjort det lättare att få ihop livspusslet. Många vittnar om att de både jobbar mer och får mer gjort när de inte behöver pendla till kontoret regelbundet.

Jag spetsar till resonemanget: alla chefer hänger inte över axeln på sina medarbetare. Och många medarbetare söker ett sammanhang i både stort och smått.

Behovet av att jobba tillsammans är avgörande i många processer, för många företag och för många chefer. De digitala verktygen är – åtminstone än så länge – inte bra nog för att ersätta det fysiska mötet. För att få ihop ett företag som en helhet är det svårt att tänka sig ett arbetssätt där enskilda inte behöver ta hänsyn till övriga i gruppen.

Nu, en tid efter att vi återvänt efter pandemins ofta ofrivilliga distansarbete, börjar det bli uppenbart att många företagsledare – och kanske medarbetare också – saknar den mötesplats och den kreativa form som ett kontor kan vara. Lösningen ligger inte enbart i mer teknik, fler pingis-bord och minskade kontorsytor.

Tekniken måste användas för att få ihop livspusslet och jobba smartare. Men vi vi måste samtidigt hitta tillbaka till det gemensamma, där de fysiska mötena på kontoret skapar sammanhållning, lärande och innovation.

Dragkampen är inte avgjord. Rond ett vanns av distansarbetarna: WFH. Rond två tror jag kommer att ledas av förespråkarna för RTO.

Låt oss redan nu fundera på rond tre, där vi nyttjar fördelarna med distansarbetet, men samtidigt stärker kontorets roll som kulturbyggare och mötesplats för kreativitet och lärande.

Som vanligt ligger de bästa svaren framför oss, inte bakom oss.

Ingenjören löser problem, stora som små. Men ingenjören kanske borde vara med och formulera problemen också?

I veckan hade jag förmånen att få vara med på utdelningen av Polhemspriset i Stockholm. Sveriges Ingenjörer har sedan 1878 (alltså längre än Nobelpriset) belönats till förtjänstfulla ingenjörer och uppfinnare av olika slag. Årets pris förärades grundarna bakom Recorded Future, med Christopher Ahlberg och Staffan Truvé i spetsen. Det blev en festkväll, med minister på scenen, välsmakande mat och härlig underhållning. Plus en massa bekanta och gott sällskap, såklart.

När Sveriges Ingenjörers ordförande, Ulrika Lindstrand, inledde kvällen lyfte hon fram ingenjörens förtjänster: en ingenjör löser problem, är systematisk och är nyfiken på framtiden. Bland annat.

Allt detta är rätt: ingenjörer är verkligen problemlösare. Och sådana behövs det fler av. Problemen vi står inför är många. Ingenjörer av olika slag kan lösa en hel del av detta.

Men jag undrar om det inte också skulle behövas fler ingenjörer som är problemformulerare. Alltså sådana som beskriver det uppdrag som ska lösas.

Vi står nämligen inför en hel del rejält stora utmaningar, där tekniskt kunnande är avgörande för att faktiskt kunna formulera själva uppdraget som ska lösas. Klimatutmaningen är ett bra exempel. Vi vet idag väldigt mycket om hur olika ekosystem samverkar, hur mänsklig påverkan i en del av världen får konsekvenser i en annan del av världen. Det finns många som förstår allt detta, men ingenjörens förmåga att förstå komplexa samband och logiska samband kan behövas lite oftare. Det räcker sällan med att lösa enskilda, mindre problem, för att lösa helheten. Risken finns rent av att det blir tvärt om: genom att bryta ner stora frågor i små och bara lösa mindre utmaningar kan vi göra helheten sämre än innan.

Det finns fler områden där ingenjörens förmåga att knyta samman olika frågor och blir en brobyggare skulle behövas: landets (och Europas) infrastruktur är ett liknande komplext problem. Hur ska vi se skapa ett transportsystem, där både tåg, bil, cykel, flyg och kanske annat kan samverka på bästa sätt? Där vi inte bara ser till tåget. Eller bara till biltrafiken. Utan till helheten.

En annan utmaning är det numera så aktuella problemet med svensk energiförsörjning. Även om det sker massor av initiativ, skulle sannolikt lösningarna bli ännu bättre om vi lade mer tid på att beskriva det större problemet på rätt sätt.

Frågorna som formuleras blir minst lika viktiga som svaren.

Jag inser att den uppgiften inte bara kan lämnas till en ingenjör: hela samhället behöver bidra till att identifiera utmaningarna. Många olika professioner, yrkesroller och kan komma med kloka inspel och bidrag. Men låt oss inte vänta med att ta in ingenjörens förmåga.

Ett av många nav för dessa problemformuleringar är våra politiska forum: riksdagen, regeringen, kommunfullmäktigen och regionfullmäktigen. Jag vet att det finns en hel del ingenjörer på alla dessa nivåer, men jag undrar om det inte skulle behövas ännu fler?

Och inte minst: jag hoppas att fler ingenjörer av olika slag ger sig in i politiken. Inte bara för att bidra med svar, utan att bidra med frågor.

Apropå Recorded Future: redan 2012 skrev vi på Internetworld om bolaget. Då som nu mycket spännande.

Vårt gemensamma Sverige handlar om mycket mer än bara effektivitet och rationalitet. AB Sverige är ett uttryck som leder tanken fel.

Inte sällan hörs begreppet ”Aktiebolaget Sverige” i diskussioner om hur statsapparaten bör bli mer effektiv och rationell. Tyvärr är det inget bra begrepp.

Ett aktiebolag styrs i normala fall av en bolagsledning, som får sitt uppdrag från styrelsen och ägarna. Det går att driva verksamheten med öppenhet och inkludering, men kan lika gärna vara ganska hårt styrt, uppifrån och ner och i en ganska odemokratisk anda. Uppgiften är i normala fall att så effektivt som möjligt leverera produkter eller tjänster med rimlig kvalitet och till konkurrenskraftiga priser.

Detta är ofta utmärkt. Jag gillar företag, företagande och företagare. Problemet är att landet Sverige inte är ett ”företag” i någon rimlig mening.

Det första stora problemet är att ”Sverige” är så mycket mer än bara den offentliga sektorn. Företag, föreningar, individer – och många andra bygger landet minst lika mycket som kommuner och statsapparat.

Det andra stora problemet är att Sverige – inte ens om vi begränsar oss till våra offentliga institutioner – inte har ”kunder”. Det är inte så att vi betalar skatt som om det vore ett köp av en tjänst. Ulf Kristersson är inte i närheten av ”vd”.

Det tredje stora problemet är att effektivitet inte är det enda perspektivet som man kan lägga på Sverige, varken i sin helhet eller sett till det offentliga Sverige. Effektivitet är kanske inte ens det viktigaste perspektivet.

Sverige är ett projekt, som med alla sina fel och brister, är ett gemensamt uppdrag, där vi alla behöver bidra med våra förmågor.

Vad sägs om att använda begreppet ”Föreningen Sverige” istället? Där vi samlas kring en gemensam idé, där vi återkommande får bidra med gemensamma insatser, jämförbart med att koka kaffe eller att städa föreningslokalerna. Och där vi då och då får rycka in och ta ansvar, ungefär som om vi då och då sitter i styrelsen för bostadsrättsföreningen, hugger i i valberedningen för den lokala PRO-föreningen eller väljs till revisor för idrottsföreningen.

Kanske kan vi se oss själva som ”medlemmar” istället för ”kunder”? Kanske ska vi se på Ulf Kristersson som ”lagledare” eller ordförande i vår gemensamma förening? Kanske borde vi se våra riksdagsledamöter och förtroendevalda i kommunen på samma sätt som vi ser på sekreteraren eller kassören i styrelsen för fotbollsklubben på hemorten?

Visst. Sverige går inte heller att jämföra med en förening. Men jag gillar liknelsen med en förening betydligt bättre än med begreppet ”aktiebolag”.

Jag gillar effektivitet. Jag gillar goda kundrelationer. Och managementteorier har sitt värde i många sammanhang. Men inget av detta har med Sverige som nation att göra.

Det blev en tillfällig paus i AI-frågan här på bloggen, men för dig som vill få lite perspektiv på de etiska perspektiven på AI-utvecklingen kanske senaste avsnittet av Läsarpodden med Joel Halldorf och Patrik Hagman vara av intresse.

Nästa vecka ska jag resonera lite om AI-systemen är gröna, gula eller blå.

Vi har försökt springa ikapp med datorerna länge nog. Med AI går det inte längre. Nu måste vi lägga fokus på det som inte datorerna eller AI kan göra.

AI-frågan har fått stor plats i min agenda även den här veckan. I synnerhet fokuset på de nya jobben som AI skapar har tagit plats i min kalender. Jag hade förmånen att leda ett samtal på temat hur AI påverkar kompetensförsörjningen, i synnerhet inom techsektorn, arrangerat av TechSverige.

Trots många kloka inspel från kunniga panelister var det få om ens någon som vågade uttrycka sig tvärsäkert. Jag tog dock med mig känslan av att det är just tekniska yrken och roller som står inför den största utmaningen framöver. AI-systemens förmåga att utgöra standardiserade och regelstyrda uppgifter är redan stort – och den förmågan blir bättre för varje dag som går.

Den som tror sig kunna vara bättre än AI på områden som handlar om teknik eller datahantering – den får nog tänka om. På sikt är det en lönlös kamp.

Det ställer oss inför nya utmaningar – både i hur vi jobbar och vad vi behöver kunna.

Vad detta skulle vara vet jag tyvärr inte. Men låt mig provtänka. Jag tänker då att det finns några saker som borde vara värdefulla i en AI-tung framtid.

• Förståelse för teknik och inte minst AI. Vad är det? Hur fungerar det? Hur fungerar det inte?
• Förmåga att samspela med teknik och AI. Hur kan vi nyttja AI till våra liv och arbeten?
• Allmänbildning. För att kunna ställa bra frågor och förstå svaren behöver vi har en god och bred överblick över ganska mycket.

Sedan måste vi nog ha lite egenskaper, där tekniken än så länge är svag eller obefintlig:

• Ansvarstagande. Våra samhällen bygger trots allt fortfarande på ett mänskligt ansvarstagande, både i praktiken och i en juridisk mening.
• Värderingar. Även om vi kan styra våra AI-verktyg att ta ställning för och emot saker, är det en stark mänsklig egenskap att ha en uppsättning mer eller mindre välgrundade värderingar. Där vår historia, kultur och sammanhang vävs samman till något unikt.
• Samspel med andra människor. När vi samlas i ett rum uppstår en stämning. Vissa är bra på att ”läsa av ett rum” – eller att bli festens centrum. Jag är säker på att detta kommer att vara egenskaper som blir viktigare framöver.
• Kommunikation. Att skriva texter eller producera bilder kan säkert ett AI-system göra. Men hur skapar vi kommunikation som mottagaren förstår och berörs av? Som leder till förändring?

Ytterst tror jag att vi behöver fundera mer på hur vi kan stärka det verkligen mänskliga – och dra nytta av detta i våra yrkesliv. I våra liv.

Jag hoppas nästan det: kan vi bli mer mänskliga så kan vi också nyttja tekniken bättre. Då blir både vi och tekniken bättre.

AI-forskaren Max Tegmark fick i samband med sitt sommarprat gott om plats för att sprida oro och dysterhet kring AI:s roll för mänskligheten. Det bidrar knappast till utvecklingen.

Sommar i P1 erbjöd som vanligt ett antal spännande samtidskommentarer. Och ett av årets hetaste frågor, artificiell intelligens, AI, fanns såklart med genom forskaren från MIT, Max Tegmark, som pratade den 1 augusti.

Det var ett dystert program på många sätt. Max Tegmark utesluter inte att AI-systemen kan komma att ta kål på mänskligheten inom en överskådlig tid. Det sägs kanske inte rakt ut i programmet, men hotbilderna många, pessimismen är påtaglig. Riskerna med att AI-systemen kommer i fel händer och att de blir självspelande system som av bara farten tar kål på mänskligheten är några av undergångsscenarierna.

Själv blev jag besviken på hans sommarprat. Jag har minst två invändningar.

För det första: vi gör klokt i att möta framtidens stora utmaningar med optimism och hopp – även om det kan vara svårt. Hopplöshet leder till handlingsförlamning. Klimatförändringarna, är ett minst lika konkret och stort hot mot mänskligt liv som AI-frågan. Men ska vi lyckas hantera klimatförändringarna måste vi hitta vägar framåt, våga tro på framtiden. Tankar om hur vi klokt kan nyttja AI-tekniken framåt skulle se ut lyste med sin frånvaro i Max Tegmarks sommar-prat. Och en ansvarstagande forskare, med så djup kunskap om frågan som Max Tegmark, bör bidra till lösningar – inte bara peka på problem.

För det andra: jag tror att han har fel i sak. Låt mig skissa på några perspektiv som för mig leder till en annan slutsats om AI-utvecklingen.

Ett av Max Tegmarks underångsscenario är att AI-systemen kan uppfinna nya och hittills okända kemiska och biologiska vapen som kan förgöra mänskligheten. Men om AI-systemen kan hitta på undergångsvapen – varför kan inte samma system användas för att möta dessa hot?

Max Tegmark noterar också att dagens AI-system blivit extremt bra på språk och språkmodeller. Han oroar sig för att hans son, som inte har lärt sig språket lika snabbt som ett AI-system, inte ska få jobb och ständigt bli utkonkurrerad av olika AI-system. Tegmark drar slutsatsen att AI-systemet alltid kommer att ligga långt före sonen i språkförmåga eftersom den kan lära sig så snabbt. Men det är ju varken sant eller relevant. Språk handlar om kommunikation mellan två (eller flera) – inte vad någon enskild kan. Att vara bra på kommunikation handlar om att få en mottagare att förstå något, inte att själv kunna formulera smarta svar som ingen begriper. Max Tegmarks son behöver inte lära sig fler ord än ett AI-system: de flesta ord som finns i en ordbok är det ändå ingen som begriper. Vad Max Tegmarks son behöver lära sig är att lyssna, reflektera, ha empati, förstå sammanhang och svara med omtanke.

Max Tegmark fastnar också i de mål och uppgifter som ett AI-system ska lösa. ”Ta mig snabbast möjligt till Arlanda”, är ett av hans uppenbart triviala exempel. Med så enkla utmaningar är det klart att även svaren kan bli väldigt yxiga. Men tar man så banala exempel, så blir hela frågan banaliserad. Det är för mig självklart att ett väl fungerande AI-system tar hänsyn till komfort, till trafikregler och till miljöaspekter.

Slutligen: Max Tegmark återkommer till begreppet ”superintelligens” och tanken på att AI-systemen skulle vara överlägsna människan för att de är mer ”intelligenta”. Men så är det ju inte alls. Excel är såklart snabbare än varje människa på att räkna. Men det betyder inte att Excel är en bättre matematiker. Och viktigare ändå: att vara människa handlar inte om att vara bäst på att snabbast lösa problem. Max Tegmark närmar sig denna fråga på slutet, där han pratar om ”syfte och mening” (men jämför märkligt nog med djur i en djurpark). Han pratar om ”subjektiv upplevelse”, där han kommer in på känslor och medvetande.

Hade Max Tegmark lyssnat på sig själv (”Vi har hakat upp oss på vår intelligens, och inte på vårt medvetande. Vi har grundat vår identitet på den”) hade han insett att begreppet ”intelligens” inte kommer att kunna bygga våra nya samhällen. Det krävs mycket mer – kanske framför allt något annat.

Max Tegmark kallar detta andra för förmågan att uppleva saker. Hade han fortsatt dialogen om AI där han nu slutade i sitt ”Sommar i P1” hade detta kunnat bli mycket intressant. Men Max Tegmark ser våra liv som tekniska problem som behöver lösas. Och om det är ett tekniskt problem som ska lösas, ja då kanske ett AI-system kan göra det åt oss.

Men goda samhällen är inte i första hand tekniska problem. De byggs av kulturer, av många mänskliga projekt, av initiativ, av mångfald, av misstag och framgångar.

Artificiell ingelligens rymmer en lång rad utmaningar i stort och smått. Det finns rejäla utmaningar som vi måste ta på stort allvar. Men tre saker är jag övertygad om. För det första att tekniken i lika stor utsträckning kan vara ett verktyg för gott som för ont. För det andra att mänskligheten kommer att ha möjlighet att påverka och styra utvecklingen, även av våra tekniska lösningar. Och, slutligen, för det tredje att ett samhälle är så oändligt mycket mer än bara enskilda tekniska lösningar – hur ”intelligenta” de än är.